Un còp, l’agla e lo recochic que ralhavan amassa.
« Praube recochic, ce didè l’agla, qu’ès lo mei chicòi de tots los auchèths deu cèu. Totas las autas bèstias que te caçan e pòts pas guaire volar mei haut que lo ceriman de la bòrda… Jo que soi lo màger de tots e lo mei hòrt. Que puish volar pertot on vui, ensús de las nublas se m’agrada… E n’èi pas paur a digun…
— Òc-ben, agla, ce hadot l’aucheric. Que sui bien chicòi, mes se vui, que volarèi mei haut que tu.
— Tu praube peloquet, ce dishot l’agla en s’escargalhant. Vòs donc tu que hècim au mei volar haut !
— De tira, gran agla, que soi prèst.
— Eh ben, haut ! Partim. I ès, recochic ?
— Òc-ben, agla, qu’i soi. »
E lo petit recochic s’apitrèt tot tot shau suu cap de l’agla shens que l’aut se n’avisèssi. Lavetz, l’agla qu’aubrit sas grans alas e volar, e volar, e volar, totjamei dret a capsús. A d’ambradas que cridava :
« On ès, recochic ?
— Agla, mei haut que tu ! » responè l’aut.
E l’agla volar, e volar, e volar totjamei mei haut. E que tornava cridar :
« On ès, recochic ?
— Agla, mei haut que tu ! » ce hadè lo recochic, apitranglat suu cap de l’auta bèstia.
E l’agla volar, e volar, e volar totjamei mei haut. Mes qu’avot lèu lo bohabrac.
« On ès, recochic ? ce cridèt enqüèra.
— Agla, mei haut que tu ! ce’u responè l’aut.
— Eh ben, jo puish pas volar mei haut. Que soi desalentat : que torni dravar. Que m’i pòts, recochic : qu’as volat mei haut que jo ! »
E l’agla tornè dravar deu cèu, tot hontós de s’estar deishat vençar preu mei chicòi deus aucheròts.

Crosic-crosat,
Mon conde acabat.